Idag tog matte ett djärvt beslut. Samt nödvändigt. Bella måste klippa sig.

   Då blev hon så här glad

 Förhoppningsvis tycker man om att vara med människor när man väljer ett sådant arbete. Förhoppningsvis tar man inte en sådan tjänst för att det var det "som fanns". (Även om det i dagens läge med mindre valmöjligheter kanske inte är så på samma sätt längre)

 Därför är det tråkigt när man märker att vissa av de regler som finns för de anställda ses som personliga straff.

Som tex det att man inte skall röka under arbetstid. Detta är INTE infört för att hindra personalen från en liten rast mellan vårdtagarna. Utan faktiskt för att alla vårdtagare uppskattar inte en person som stinker rök. Alla vårdtagare vill inte ha in denna lukt i sin lägenhet. Framförallt vill inte alla ha närkontakt med kläder som luktar just rök.

 Samma sak gällande för stark parfymering. Det finns faktiskt människor som inte tål parfym

 Det är inte heller för att man missunnar personalen att se proper ut som gjort att man inom kommunen har åsikter om ringar, klockar, armband... Det är fatiskt praktiska orsaker. JAG skulle inte vilja få en ring inkörd i min kropp när en vårdare tar i mig. Dessutom kan man fastna med armband och annat vilket knappast heller är speciellt bra.

 Mobiltelefoner inne hos en vårdtagare. Jag har varit med om att en kollega inte kan hjälpa till omedelbart eftersom ett personligt sms ansågs viktigare. Detta tycker jag personligen är ganska nonchalant bemötande.  Kan förstå att man behöver nås vid vissa specifika tillfällen, men då bör man ha sin telefon på ljudlöst och sätta den man hjälper i första rummet.

 Gällande allt det ovan. Handen på hjärtat: Finns jag för den gamle eller den gamle för mig? Skall den hjälpbehövande se det som en ynnest att JAG behagar masa mig till dennes bostad, eller skall jag se det som en välsignelse att jag FÅR komma dit?

 Men dessa tankar är kanske beroende av att jag är över 50 och inte inser att tiderna ändras...