Var på "minnesgudstjänst" idag.  Men först åkte vi en sväng till kyrkogården och tittade på alla ljuslyktorna.

 På en annan kyrkogård i stan har någon "roat sig" med att en annan natt sparka sönder ett 100tal ljuslyktor. Undrar hur en del tänker. Troligen inte alls.

 På väg till stan passerades två rondeller. I båda var det marschaller utplacerade. Stod i en ring runt hela rondellen. Var riktigt tjusigt!

 Själva minnesstunden var trevlig. Knöts ihop bra med dikter och psalmer. Tillfälle gavs till kontemplation och under tiden spelades mycket trevligt valt musik på orgel.

 Åter kunde konstateras att det är en del i min/vår omgivning som dött under året.

 Samtidigt är det ju också så att det händer trevliga saker, i min närmaste omgivning, en dag som denna. Saker att glädjas åt.

Min bror firar sin 45e bröllopsdag.

Fågelbilder både närr och fjärran

 Egentligen borde man väl sluta att förundra sig. Men i "allmänhetens tjänst" och för att glädja oss nyfikna kan man tydligen tillåta sig att göra vad som helst....

 Konstaterar att den senaste bokutgivningen torde vara att anse som ganska lyckad. För författaren-na i alla fall

 Kan dock inte förstå varför köparna anser att det har ett så publisistiskt värde att man måste springa benen av sig för att införskaffa ett exemplar.

 TV-debatt skulle (givetvis) också ta upp detta viktiga ämne. Som tur är finns mäjligheten att både låta bli att läsa, samt även att använda TVapparatens knapp för avstängning.

 Tror knappast att jag kommere att ligga vaken vridande mig i svåra plågor för att jag inte läste kvällspressens åsiktereller tittade på debatten....

 Kunde dock inte undgå att höra det stora allvar som kvällsnyheterna på SVT tog upp ämnet där inbjuden expert berättade hur dum han ansåg huvudpersonen i boken vara.

 Tydligen borde han kommentera en bok han ännu inte läst. Att låta bli detta ansåg experten fruktansvärt och tanklöst.

Cookies by Douglas Adams (author: "Hitchhiker's Guide to the Galaxy")

This actually did happen to a real person, and the real person was me.

I had gone to catch a train. This was April 1976, in Cambridge, U.K I was a bit early for the train. I'd gotten the time of the train wrong.

 I went to get myself a newspaper to do the crossword, and a cup of coffee and a packet of cookies. I went and sat at a table.

 I want you to picture the scene. It's very important that you get this very clear in your mind.

Here's the table, newspaper, cup of coffee, packet of cookies. There's a guy sitting opposite me, perfectly ordinary-looking guy wearing a business suit, carrying a briefcase.

 It didn't look like he was going to do anything weird. What he did was this: he suddenly leaned across, picked up the packet of cookies, tore it open, took one out, and ate it.

Now this, I have to say, is the sort of thing the British are very bad at dealing with. There's nothing in our background, upbringing, or education that teaches you how to deal with someone who in broad daylight has just stolen your cookies.

 You know what would happen if this had been South Central Los Angeles. There would have very quickly been gunfire, helicopters coming in, CNN, you know. . .  

 But in the end, I did what any red-blooded Englishman would do: I ignored it. And I stared at the newspaper, took a sip of coffee, tried to do a clue in the newspaper, couldn't do anything, and thought, what am I going to do?

In the end I thought, nothing for it, I'll just have to go for it, and I tried very hard not to notice the fact that the packet was already mysteriously opened. I took out a cookie for myself. I thought, that settled him. But it hadn't because a moment or two later he did it again. He took another cookie.

 Having not mentioned it the first time, it was somehow even harder to raise the subject the second time around. "Excuse me, I couldn't help but notice . . ." I mean, it doesn't really work.

 We went through the whole packet like this. When I say the whole packet, I mean there were only about eight cookies, but it felt like a lifetime. He took one, I took one, he took one, I took one. Finally, when we got to the end, he stood up and walked away.

 Well, we exchanged meaningful looks, then he walked away, and I breathed a sigh of relief and sat back. A moment or two later the train was coming in, so I tossed back the rest of my coffee, stood up, picked up the newspaper, and underneath the newspaper were my cookies.

 The thing I like particularly about this story is the sensation that somewhere in England there has been wandering around for the last quarter-century a perfectly ordinary guy who's had the same exact story, only he doesn't have the punch line.

(Excerpted from "The Salmon of Doubt: Hitchhiking the Galaxy One Last Time" by Douglas Adams)

 Var på en anställningsintervju tidigare i höstas. Hur den gick har jag ju skrivit tidigare, men...

 Den person som ev skulle anställa mig meddelade att assistansbolaget hade avrått honom att kontakta mig eftersom  jag "ju är så gammal"

 Om det är en vanlig åsikt är kanske inte min nuvarande situation så konstig...

 Visserligen meddelade han att i hans fall var ålder mindre viktig utan personkemin desto mer.

 Men vad hjälper det om det i vissa fall är så att arbetsgivarna gallrar bort de som DE anser mindre lämpliga

  Blev det inte. Det tog slut efter knappt 26.

 Hösten 1979 träffades vi för första gången. Påsken 1980 meddelade vi via tidningen vårt beslut att leva ihop genom förlovning. Ca halvåret senare gifte vi oss. En fin lördag.

 Fast det var nästan så att det inte hände just den dagen. Kvällen innan var det någon som kom på att

"har ni fixat hindersprövning"

 Hade vi inte...  Men av någon anledning löste det sig ändå. Det var väl meningen att det skulle bli vi två helt enkelt...

 Sista åren blev jobbiga. Främst för S......

 2004 en besvärlig lunginflammation men då var det yngsta sonens nära förestående student som mirakulöst snabbt ordnade en --nåja -- normal återkomst.

 2006 efter ett mycket jobbigt år med många problem orkade inte kroppen längre.  Mitt i planeringen för sin 50års-dag 2007 tog det hela slut. Knappt ett halvt år före vår 26e bröllopsdag.

 Idag skulle vi ha firat vår 30e. Nu blev det inte så...

Detta var Susannes favoritpsalm

  Nu lever jag i ett nytt förhållande men jag tror jag blir förlåten att jag en dag som denna tänker tillbaka