Arbetar nu med demens i skolan. Finns det då någon bättre film än "En sång för Martin" att titta på...

 Hemsk men samtidigt en väldigt bra film. Där en man sakta bryts ner och tränger längre och längre in i dimmorna. Från första tecknet med den felaktiga noten/takten, till det hemska där inte ens de närmaste känns igen. Smärtan för de anhöriga. Smärtan för vännerna när en älskad sakta försvinner. Blir till någon man inte vill att han skall bli. Från en person man beundrar till en person man blir rädd för, och kanske tom skäms för. Någon man till slut inte ens vill träffa.

  Visst görs det misstag, men är man nära hela tiden är det nog svårt att låta bli. Lätt att bli arg, lätt att tappa tålamodet. Lätt att stå utanför och säga: Varför gör hon så. Ser hon inte alla fel hon gör....  Men samtidigt måste det vara en smärtsam upplevelse att se en älskad sakta försvinna.

 Filmen väcker många smärtsamma minnen. Inte i samband med just den sjukdomen, men andra upplevelser i slutet av en levnad. Minnen där man undrar: Hur kunde J A G göra så mot en jag älskade...

 Klockan kan inte vridas tillbaka, även om man önskar det ibland!!

 Ta hand om era kära, ni vet inte hur länge ni har dom eller HUR ni har det...

 

linda

25 mars 2009 11:59

den filmen är helt underbar.
väldigt gripande och den använder dem i undervisningen i skolan.
Läser till uska.

http://linda-.bloggagratis.se

 

modernatur

25 mars 2009 16:26

Det man ofta glömmer är att anhöriga bara är människor. Människor med känslor och svagheter, dessutom har dom en stor börda att bära. Kravet både från andra och från sig själva att dom skall vara så duktiga och starka.
Det man ofta glömmer är att den sjuke/sjuka inte är mer än människa den heller och kan i vissa fall vara ganska påfrestande och i bland även elak mot sina närmaste.
Alla tog för givet att jag skulle orka 24 timmar om dygnet, sova max 1 till 2 timmar i stöten och inte kunna gå på toa eller ut med hunden utan att vara rädd att nåt skulle hända. Visst blev man snäsig i bland och slog lite för hårt i en dörr, men det är normalt fick jag höra av folk som jobbar inom vården. Annars går man själv under om man inte får visa vad man känner.
Även dom som jobbar inom vården måste få säga ifrån och slå igen en dörr i bland.
En sak som jag förvånades över var att ingen av hans närmaste till exempel systrar kom och frågade om vi behövde hjälp? Var var alla dom som sedan kom på begravningen? Eller som kom och ville ha saker och fotografier osv?
En av alla dom där blombuketterna som fanns på begravningen kunde dom kommit och gett honom medan han levde. Tror han satt mer värde på det eller ett litet besök även om han inte kunde prata själv så hörde han i alla fall och såg.

http://modernatur.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

                       Men även utanför centrala delarna...             ...

   Har man tillbringat tiden mellan 17.45 och 23.50 på akuten/röntgen -- 6 timmar 'är det ju inte så farligt att vänta ytterligare bara 2 timmar. Får man kanske acceptera att Skånetrafiken har trafiksvårigheter även med taxi/färdtjänst en dag/natt ...

   Onsdag  Efter arbetet. Nästan hemma från hundrundan. Kanske 500 meter kvar. Hälsade på man som i traktor plogade vägen Halt. PANG AJ AJ AJ Kom upp -- TROR jag. Vill jag minnas i alla fall. Nästa minne: på magen vid liten buske i ...

        Potatis skalas, kokas och pressas                                Bacon, fläsk, och för bättre(?!!) smak Isterband tärnas I detta fall valdes fläskkarré istället för fläsk            Samt stekes tillsa...

   Tiden går. Den kattunge som hämtades 12 veckor gammal i augusti, växer så det knakar och fyller idag 7 månader.     I stort sett accepterad av alla. Även om Nilsson -- egentligen Pollux -- snart 10 år, ibland har åsikter om honom     ...